När vi vaknade i skogsdungen strax nordväst om Vohma hade vi ingen aning om att denna dag skulle bli den vi åt minst och cyklade längst. Innan vi lade oss kvällen innan konstaterade vi att vi hade cyklat 115,8 km. Väl gjort, men vi överens att vi skulle ta det lugnare dagen efter. Vi misslyckades med liten marginal. Dagens etapp blev 116,0 km. Detta är till stor del drivet av optimism, lite hemlängtan och den lokala kulturen.
Vi packade ihop så fort vi kunde och tog oss ut på vägen för att äta våra frukostmackor i en busskur utmed landsvägen, fritt från mygg. Det blir lite fika i skuggan av ett träd utanför mataffären i Turi. Det är varmt och vi har inte så stor aptit. När vi ätit upp cyklar vi vidare. Vi tar väg nr 15 mot Rapla och börjar trampa. Det är en ganska rak, platt och lite enformig väg som går genom skogen. Vi trampar på i ett nästan hypnotiskt tillstånd. Det går inte så fort men tiden rinner på och det har hunnit bli en bit in på eftermiddagen när vi inser att det börjar bli dags att äta lunch.
Vi är lite bortskämda med att äta på restauranger längs vägen och vi hoppas att hitta någon, men utmed den här sträckan finns det inget att finna. När vi till sist ger upp har vi kommit fram till Lelle och på gräset utanför lanthandeln plockar vi fram stormköket. Klockan har blivit nästan 16 och vi är tömda på energi. I skuggan av ett annat träd sitter två ester och vilar sina fötter. De vandrar från ena hörnet på Estland till motsvarande diagonala hörn. De har varit ute i en vecka och de har ont i fötterna.
Pastan med tomatsås gör susen och vi kan susa vidare. Vi ser fram emot att äta en rejäl bit mat när vi kommer fram till Rapla, den största staden innan Tallinn. Ett par timmar senare är vi där. Rapla är en trevlig liten stad med mycket industrier. Bland annat syr svenska Hilleberg upp sina tält i den här staden. Vi letar upp en restaurang som ser trevlig ut. När vi kommer in får vi dock veta att köket är stängt. Det är midsommar idag och det är en helgdag. Vi frågar om någon annan restaurang är öppen i närheten med personalen tror inte det. Ni kanske kan hitta korv på någon bensinmack. Detta hade vi inte räknat med. I panik jagar vi runt i staden efter ett öppet matställe. Tillslut kommer frälsningen i form av en öppen Hesburgerrestaurang i ett litet köpcentrum. En uppenbarligen irriterad tjej tar emot våra beställningar. Hon verkar inte vara glad över att behöva jobba på midsommarafton. Vi bryr oss inte om det och äter så mycket vi orkar.
Mat är som knark när man cyklar. Energitillskottet slår till och nästan berusade cyklar vi euforiskt vidare. Det börjar bli kväll, men det är ljust. Den tryckande värmen börjar släppa och vi har vinden i ryggen. Milen susar förbi. En sak vet vi, och det är att det väntas regn till natten. Vi intalar oss att om vi cyklar på bra så förtjänar vi att bo inomhus inatt. Det är bara det att det är midsommarafton och esterna firar det lika hängivet som svenskar. Istället för att resa midsommarstänger tänder det brasor som de sedan djärvt hoppar över. Med tanke på att de även dricker en hel del öl och andra starkvaror råkar nog en och annan ut för lättare brännskador.
Våra förhoppningar om att hitta ett vandrarhem eller hotell som håller öppet grusas. Vi jagar vidare efter campingstugor, B&B eller vad som helst. Tillslut ger vi upp. När vi nått fram till Kiisa ger vi upp och hänger våra hängmattor i en liten skog.
Guide Mazarin 